Till minne av Åke Mattsson (1929-2007).
Några osorterade minnesbilder nedtecknade av Per-Arne Evaldsson
“När du väger 96 kilo, lille Per, så studsar du inte så lätt.”
Jag lärde känna Åke innan jag började springa orientering, Det var så att jag bodde granne med ett hönseri och där brukade Åke leverera foder med sin lastbil. Nyfiken på världen brukade jag fråga om jag kunde hänga med på foderleveranser i nordöstra Skåne. Åke hade ett enormt lokalsinne på den skånska landsbygden. Senare när vi åkte på orienteringstävlingar var vi ofta en liten karavan av bilar som åkte till tävlingen (vi hade gemensam avfärd). Plötsligt kunde Åke gena bak någon gård och komma upp främst i kön med kommentaren: “- Jag kände till den här vägen, för jag har vart här med foder, he he!”
När jag tillsammans med bröderna Palm började tävla i orientering i mitten av sextiotalet, hade vi två ledare i Lönsboda som var varandras motpoler. Lars Eliasson som var liten och spenslig och entusiastisk så han knappt kunde stå stilla när han skulle berätta något intressant. Åke var däremot stor, lång och vägde sina ord, men kunde ofta avsluta ett samtal med en bitande replik. Åke hade en kärvhet i sin framtoning men hela tiden kunde man ana glimten i ögat. Jag minns en episod i början av min OL-karriär. Det var en tidig vårtävling i N Rörum. Lugi-stafetten hette tävlingen. Lönsboda GolF hade ett pojklag. Jag sprang första sträckan och var så nervös att jag inte kunde knyta skorna. Det blev inte bättre av att jag tappade klungan och till slut hade jag knappt en aning var jag befann mig. Glad i hågen hittade jag en kontroll och stämplade, men det var fel kontroll. När sedan resultatet kom upp att vi hade felstämplat kommenterade Åke det hela med orden. “- Hör du lille Per, kan du inte se skillnad på en höjdfot och ett kärr?” Jag tänkte att det där ska du få äta upp, gubbadj – 1. Kanske var det den repliken som satte i gång min satsning på elit-OL.
På svenska 5-dagars har Åke varit en hängiven deltagare. Först tillsammans med sin fru Ingeborg och Ulf. Åke blev änkeman 1976, men han fortsatte att åka på 5-dagars och efter några år blev ett gäng av ensamstående herrar kända som “familjen”. De första åren bestod “familjen” förutom Åke av Elis, Leif Sandgren och Bengt Palm. De sista åren var Åke, Elis, Siw och Hanna-Lisa trogna 5-dagarsdeltagare.
Åkes gäng fanns i regel på plats 3-4 dagar innan tävlingen började och hade koll på alla detaljer, till skillnad från undertecknad, som brukade komma så sent till tävlingen så det blev att vänta med att sätta upp förtältet till eftermiddagen på 1:a etappen. Hade man inte koll på alla saker när det gällde husvagnen (det hade man inte), hade Åke alltid ett verktyg, en skruv eller ett bra tips att bidra med. Han hjälpte oss flera gånger på 5-dagars. En gång var när vi skulle sätta upp ett förtält till en lånad husvagn och en annan gång var i Skövde när vår husvagnsplats var mitt i en slänt. Åke låg på knä och grävde i den ena hörnan och vi pallade upp i den andra.
Åke genomförde ett trettiotal 5-dagars.
Vem ska nu gräva hål till flaggstänger på en stenig åker på ett orienterings-TC?
Jag saknar dig Åke.
Vid pennan Per-Arne Evaldsson