Till minne av Sjunne
( 1940 – 2007)
Ja, Sjunne, nu har du satt dina gamla dojor för alltid.
Men det vet ju alla att så är det inte.
Du är med oss när vi hoppar i Klintabacken,
i löparspåret eller när vi åker rullskidor!
Där finns många episoder och minnen av Sjunne, men det skulle fylla en hel tidning.
Jag minns speciellt en gång, det glömmer jag aldrig.
Det var ett av alla Hallarydslopp.
När en kilometer återstår så tittar jag bakåt. Sjunne är avhängd (vad skönt) trodde jag.
Detta är ungefär 20 år sedan. Då var han riktigt vass.
Då hör jag ett fruktansvärt frustande och som skjuten ur en kanon med fradga runt munnen
så är Sjunne ikapp.
Min första tanke var – vem hade gett honom anabola?
Då ska ni komma ihåg att den här rundan var ett halvt maraton.
Det slutade med att han sprang förbi på målrakan.
Sån var han Sjunne, envis, stark och seg.
Det här var ett av mina minnen av Sjunne.
Och jag vet att mina löparkollegor har många minnen också.
Jag har ett speciellt minne till. Den gången av alla Göteborgsvarv.
Ja tänk vad världen är liten. Då kände jag knappt Sjunne, men hade hört talas om honom.
Jag trodde jag sprang in i en sten, men det fick jag höra när jag kom hem när vi träffades i ett annat sammanhang.
Då undrade Sjunne vem f-n som sprang på honom. Jag kände pulsen öka fast jag stod stilla och säger – det var jag. Det var så jag lärde känna Sjunne.
Anledningen till missödet är enkel. Det är ju så här att när man springer och vill fram
så är det armbågarna som gäller. Det visste Sjunne också.
När olyckan hände så for Sjunne på ett håll och jag på ett annat, men jag vände mig inte om.
Sist men inte minst – de som sprungit mycket med Sjunne har säkert hört honom säga
”Nu börjar gubben bli trött”.
Det ekar fortfarande i mitt huvud, men på ett härligt sätt!
Tack!
Tack för alla fina skogsrundor Sjunne vi fick tillsammans på söndagarna över stock och sten. Sjunne jag måste erkänna att jag saknar den här tiden oerhört mycket.
Vi var ju oövervinneliga. Eller hur, Sjunne?!
Sjunne har alltid funnits måste finnas och fattas oss.
Tack för alla fina löparminnen från löparkompisarna.
Hej då, Sjunne. Vi ses!
Skrivet av Eva Karlsson